Alla inlägg den 17 januari 2011
Nej, man måste in en bit i julhelgen, till de riktigt slappa dagarna, de enastående mellandagarna, när man inte längre vill ta för sig av julmaten och den där sövande stämningen har kommit. Det är då vi börjar återfå våra mänskliga drag. Det är då vi börjar lära oss lättjans svåra konst.
Julhelgen är både hot och löfte. Hotet kommer från all stressen, alla konstiga förväntningar, hela det kommersiella helvete som bryter ut. Men det finns ett löfte djupt inom varje ledighet: löftet om en värld där arbetet inte är allt och där istället de sociala relationerna sätts i centrum.
Det är i själva verket den mest tabubelagda av alla utopier: Drömmen om att vi inte ska behöva arbeta så förbannat mycket. De senaste tio, tjugo åren har det blivit allt svårare att släppa fram sådana idéer i den politiska debatten. Sex timmars arbetsdag, friår, en sjätte semestervecka - allt sådant är utdrivet ur den politiska debatten. Den europeiska dödssynden före alla andra är för tidig pensionering: det får alla ekonomer att gå i taket. De blir som tokiga. Hela etablissemanget vill att vi jobba mer och längre och intensivare.
Men all vår längtan är kvar. Och den har gömt sig inne i de där storhelgerna och den sticker inte fram sitt huvud förrän högtidens zenit passerat - då vi tagit oss förbi de traumatiska ögonblicken, stressen, de kaotiska resorna på vägar och järnvägar genom landet.
Att vi mer och mer gjort oss med den lyckliga dötiden, på slimmade arbetsplatser och i ett uppjagat vardagslivet, tror jag på sikt försämrar våra samhällens förmåga till utveckling. Jag tror att vi utvecklas när vi har det riktigt långtråkigt, när inga planer väntar, när allt är öppet. Det är då fantasin till slut börjar arbeta.
I den meningen lever vi idag i ett oerhört fantasilöst samhälle. Men några dagar till bara - och vi är ute på utopins öppna vatten igen.
Nu är tiden en annan. De flesta eleverna som går allmänna linjen kommer från trakten. Alltför många övernattningsrum står tomma och övergivna. Brunnsvik försöker fylla luckorna. Skolan har öppnat sina dörrar för asylsökande ungdomar. De bor i Röda Nästet.
Snart överges den ursprungliga tanken med skolan. Brunnsvik flyttar den allmänna linjen till Sollentuna. Det är ett historiskt beslut. Att syssla med skolning av arbetarklassen. De som av olika orsaker antingen misslyckats i den vanliga skolan eller som vill förkovra sig inför högskoleutbildningar kan snart inte längre göra det på Brunnsvik. Skolan har också varit en läroplats för invandrare.
LO-skolan på Brunnsvik är redan ett minne blott. Den startades 1929. Här bedrevs allmänfackliga utbildningar och specialutbildning i bland annat mediefrågor. Från 1929 till 1995 fanns det alltså två skolor på Brunnsvik. Men allt är underställt förändringar. Brunnsvik är också en spegel av den nya krassa verkligheten. All offentlig verksamhet har i 20 års tid varit utsatt för stora nedskärningar. Alla tvingas mer eller mindre att leva på marknadens villkor.
ABF Sollentuna är som bekant ny medlem i föreningen Brunnsviks folkhögskola sedan första juli 2009 och har sedan dess tagit på sig att vara en garant för skolans ekonomi. Skolan ingår i en koncern bestående av sammanlagt fyra folkhögskolor. LO-ledningen valde Sollentuna framför en regional intressegrupp vilket väckte en hel del kritik.
Nå, nu är målet att Brunnsvik, med sina ungefär 25 anställda, skall skaffa sig en kultur- och medieprofil som skall locka kursdeltagare från hela landet. Det handlar i dagsläget om kurser i musik, konst och skrivande som förhoppningsvis skall locka ungefär 100 elever till skolan. Här gäller det framför allt att hitta sin egen tydliga profil och satsa på kvalitet. Konkurrensen är hård. Skolan har investerat 2-3 miljoner kronor i ombyggda lokaler för musik- och konstutbildningarna. Musikutbildningarna via Boom Town har väckt stort intresse.
-Här råder inga problem att rekrytera. Vi hoppas också få fler sökande till musikpedagogiska linjen. Att utbildningen kan förnya sig efter flytten från Motala till Brunnsvik, säger Per-Ola Jansson.
Enligt honom måste Brunnsvik övertyga styrelsen under våren 2011 att man kan leva upp till förväntningarna. Under nästa år skall skolan redovisa överskott. Underskottet skall så småningom betalas tillbaka till ABF.
Satsningen på skrivarkursen startar nästa höst och är inriktad på både skönlitterärt skrivande och journalistik, såväl nyhetsartiklar som opinonsbildande texter. Här krävs inga förkunskaper eller tidigare erfarenheter av skrivande mer än stark lust för att uttrycka sig i skrift. Syftet är att nå människor med en blandad bakgrund – och människor som tror på något.
Jag kan inte tänka mig någon plats som är mer fjärran från exempelvis terrorhot. Fast naturligtvis hörde jag om hotet mot Jyllandsposten innan jag gav mig ut i spåren på förmiddagen. Men på en myr går det i alla fall att hålla två, ja, rentav tre tankar i huvudet samtidigt: Avskyn för fanatiker som planerar terrordåd, kritisk distans till medierna som sensationslystet rapporterar om det och - en dyster insikt om att så här tenderar världen att se ut när hundratusentals människor dödats i stormaktskrig. Hur kan någon av oss egentligen för ett ögonblick inbilla sig att så många döda i Irak, Afghanistan och på andra håll ska gå spårlöst förbi oss här?
Det är naivt. Terrorn ingår i den värld av förnyad imperialism och förnyad fanatism som vi i snart tio års tid vistats i.
Så kan jag tänka på en myr. Dagarna före nyår är, för min del i vart fall, en tid då jag oftast släpper kontakten med nyhetsflödet. Jag tror att vi är mer deformerade än vi förstår av detta nyhetsflöde. Medierna är ingen opartisk spegel av vår tid, och då inte bara för att de domineras av borgerligheten. Nej, medierna formar oss, på djupet. De har lärt oss att bry oss mer om ansikten och personligheter än om ideologier. De har lärt oss att verkligheten blir riktigt verklig först när den melodramatiseras och hollywoodifieras.
Ibland tänker jag att medierna har ungefär samma effekt på oss som kopiöst kaffedrickande: man blir rastlös. Man vill ha ständiga nyheter och kommentarer till nyheter och därefter kommentarer till kommentarerna. Och för att kunna andas ut behöver man underhållning, någon slapp amerikansk TV-serie som man kan sitta och slötitta på. Den ständigt ökande mängden underhållning gör dessutom att program om politik känns alltmer udda.
Slutsumman av detta är hursomhelst: ett medvetande i ständig aktivitet.
Jag rör mig ut på myren. Tystnaden helar mig.
Vad var den viktigaste inrikespolitiska händelsen 2010? Jag tror inte att det var Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Den händelsen var bara ett symptom på något annat: Den fortgående försvagningen av arbetarrörelsen, både facket och det socialdemokratiska partiet.
Dessa bolag har rapporterat till sina återförsäkringsbolag betydligt fler naturkatastrofer förra året än tidigare. Den värsta av dem, jordbävningen i Haiti hade ingenting med vädret att göra, men en rad andra hade det - översvämningarna i Pakistan och Australien och bränderna i Ryssland, för att ta några exempel.
Ingen är förvånad. Men den stora politiska gåtan är utan tvekan denna: Varför bryter det inte ut en omvälvande klimatdebatt? Runt 2007 och en bit in på 2008 formligen dånade denna fråga i offentligheten och även bland gemene man. Nu är det närapå dödstyst. Fortfarande är det så att vårt samhälles heligaste ord är tillväxt, i den simplaste av alla meningar: Ökande BNP, även i de allra rikaste länderna. Ändå tyder allting på att den industrikapitalistiska civilisationen visar oss vägen mot en allt febrigare planet.
Hur kan det vara så tyst om klimatfrågan? Hur är det möjligt att politiker utan minsta eftertanke eller komplikation av begreppet kan ropa efter mer tillväxt?
Det måste krävas en oerhörd kraft för att hålla denna fråga utanför den politiska offentligheten.
Erlander läste mycket skönlitteratur och gick ofta på teater, trots en stor arbetsbörda. I dagboken skrev han: ”Vi behöver diktarna för att analysera vår egen situation.” Dagermans och Ahlins romaner formade den unge. I hans politiska tal och artiklar finns ofta referenser till världslitteraturen och där citeras många av 60- och 70-talets svenska författare, från Sven Lindqvist till Per Wästberg. Palme hade ett intellektuellt behov av skönlitteratur, i med samhällskritisk tendens. Det gav honom idéer till att utveckla en berättelse om demokratisk socialism. Just författare och kulturarbetare hade en förmåga att se en bit längre än jäktade realpolitiker, ansåg han.
Men det var då det. Idag verkar denna ”heta linje” till den politiska ledningen bruten. Jag minns Björn Ranelid som kulturalibi i politiska tv-debatter i slutet på 90-talet, hur smått parodiska tystnader uppstod efter hans kärnfulla, ordrika inlägg. För journalist- och politikereliten kunde han lika gärna ha talat swahili. Att Göran Persson eller Mona Sahlin som sina föregångare skulle läsa Shakespeare, Kolakowski eller de Beauvoir eller åberopa Göran Greider, Johan Jönson, Ann-Charlotte Alverfors och Maria Hamberg förefaller långt borta. När hörde man senast en politiker citera ur en skönlitterär bok? Kanhända att träffarna på Harpsund med tiden romantiserats, men politiker som förstod att berika sig på kultur var något ovanligt, och betraktas som något förlorat och eftersträvansvärt av vänsterintellektuella.
Är arbetarrörelsens ledarskikt numera dåligt på att läsa och lyssna på författare? Eller är det skönlitteraturen som inte passar in i den politiska verkligheten? Jag tror både och. Politiker är alltför ofta låtsasläsare eller så läser man för spänning och avkoppling. Också många författare har övergett litteraturens politiska sida och förstärker en fåfäng och hård kapitalisk tidsanda genom att vilja synas som en kulturpersonlighet och säljande ”varumärke”. Man vill skriva ungefär de böcker som politikerna förväntas orka läsa på semestern. Så ser dagens ”heta linje” till makten ut.
Det är därför klagoropen hörs att det var bättre förr, på Erlanders och Palmes tid! Då kunde litterära texter av Sara Lidman, Ragnar Thoursie eller Göran Palm få en moralisk-politisk betydelse, eftersom ledarskapet faktiskt läste. Kanske berodde det på att arbetarrörelsen på den tiden också tänkte visionärt och framåt, på frihetens och jämlikhetens problem, inte bara följde en tvingade kapitalisk utveckling.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 | 18 |
19 |
20 |
21 |
22 |
23 |
|||
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
|||
31 |
|||||||||
|