Erlander läste mycket skönlitteratur och gick ofta på teater, trots en stor arbetsbörda. I dagboken skrev han: ”Vi behöver diktarna för att analysera vår egen situation.” Dagermans och Ahlins romaner formade den unge. I hans politiska tal och artiklar finns ofta referenser till världslitteraturen och där citeras många av 60- och 70-talets svenska författare, från Sven Lindqvist till Per Wästberg. Palme hade ett intellektuellt behov av skönlitteratur, i med samhällskritisk tendens. Det gav honom idéer till att utveckla en berättelse om demokratisk socialism. Just författare och kulturarbetare hade en förmåga att se en bit längre än jäktade realpolitiker, ansåg han. 

Men det var då det. Idag verkar denna ”heta linje” till den politiska ledningen bruten. Jag minns Björn Ranelid som kulturalibi i politiska tv-debatter i slutet på 90-talet, hur smått parodiska tystnader uppstod efter hans kärnfulla, ordrika inlägg. För journalist- och politikereliten kunde han lika gärna ha talat swahili. Att Göran Persson eller Mona Sahlin som sina föregångare skulle läsa Shakespeare, Kolakowski eller de Beauvoir eller åberopa Göran Greider, Johan Jönson, Ann-Charlotte Alverfors och Maria Hamberg förefaller långt borta. När hörde man senast en politiker citera ur en skönlitterär bok? Kanhända att träffarna på Harpsund med tiden romantiserats, men politiker som förstod att berika sig på kultur var något ovanligt, och betraktas som något förlorat och eftersträvansvärt av vänsterintellektuella. 

Är arbetarrörelsens ledarskikt numera dåligt på att läsa och lyssna på författare? Eller är det skönlitteraturen som inte passar in i den politiska verkligheten? Jag tror både och. Politiker är alltför ofta låtsasläsare eller så läser man för spänning och avkoppling. Också många författare har övergett litteraturens politiska sida och förstärker en fåfäng och hård kapitalisk tidsanda genom att vilja synas som en kulturpersonlighet och säljande ”varumärke”. Man vill skriva ungefär de böcker som politikerna förväntas orka läsa på semestern. Så ser dagens ”heta linje” till makten ut. 

Det är därför klagoropen hörs att det var bättre förr, på Erlanders och Palmes tid! Då kunde litterära texter av Sara Lidman, Ragnar Thoursie eller Göran Palm få en moralisk-politisk betydelse, eftersom ledarskapet faktiskt läste. Kanske berodde det på att arbetarrörelsen på den tiden också tänkte visionärt och framåt, på frihetens och jämlikhetens problem, inte bara följde en tvingade kapitalisk utveckling. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nej, man måste in en bit i julhelgen, till de riktigt slappa dagarna, de enastående mellandagarna, när man inte längre vill ta för sig av julmaten och den där sövande stämningen har kommit. Det är då vi börjar återfå våra mänskliga drag. Det är då vi...

Nu är tiden en annan. De flesta eleverna som går allmänna linjen kommer från trakten. Alltför många övernattningsrum står tomma och övergivna. Brunnsvik försöker fylla luckorna. Skolan har öppnat sina dörrar för asylsökande ungdomar. De bor i Röda Nä...

Jag kan inte tänka mig någon plats som är mer fjärran från exempelvis terrorhot. Fast naturligtvis hörde jag om hotet mot Jyllandsposten innan jag gav mig ut i spåren på förmiddagen. Men på en myr går det i alla fall att hålla två, ja, rentav tre tan...

Dessa bolag har rapporterat till sina återförsäkringsbolag betydligt fler naturkatastrofer förra året än tidigare. Den värsta av dem, jordbävningen i Haiti hade ingenting med vädret att göra, men en rad andra hade det - översvämningarna i Pakistan oc...